Monday, December 7, 2009

Rima LXVI - Gustavo Adolfo Becquer dinakitaramon ni Jan Kevin de Quiroz

Saen ako gikan? . . . Tuntunon
an pinakamasakit, pinakamangerhat na dalan:
an mga marka nin tiil na duguan
sa kagapuan;
an mga purukit na walat nin kalag
na dulot nin matunok na tinanom
an mahatag saimo nin agihan
pasiring sa sakuyang pinaghalean.

Pasaen ako? . . . Umagi
sa pinakamamundo, pinakamadiklom na gubat;
an lambak nin daeng-untok na niyebe asin daeng untok na kamunduan
na nagdadanay.
Duman kun saen may solo-solong gapo
na mayong ngaran,
sa ineerokan nin paglingaw,
duman ako itatalbong

(Spanish)
Rima LXVI. De dónde vengo...

¿De dónde vengo...? El más horrible y áspero
de los senderos busca:
Las huellas de unos pies ensangrentados
sobre la roca dura,
los despojos de un alma hecha jirones
en las zarzas agudas,
te dirán el camino
que conduce a mi cuna.

¿A donde voy? El más sombrío y triste
de los páramos cruza,
valle de eternas nieves y de eternas
melancólicas brumas.

En donde esté una piedra solitaria
sin inscripción alguna,
donde habite el olvido,
allí estará mi tumba.

(English)

Rhyme LXVI

Where do I come from? . . . Seek out
the roughest, most horrible path:
the prints of feet bloodied
on hard rock;
the tattered remnants of a soul
laid bare by thorny bramble
will show you the way
that leads to my cradle.

Where am I going? . . . Pass through
the saddest, most somber wilderness;
a valley of eternal snow and of eternal
melancholy mists.
There where you find a solitary stone
without any inscription,
where oblivion dwells,
there my tomb will be.

0 comments:

Post a Comment